Fotdragoner

Efter slaget vid Poltava 1709 föll svenska stormaktsväldet samman och Baltikum och Finland ockuperades av ryska trupper. För svensk del medförde detta att man bara kunde operera i den östra rikshalvan med mindre grupper av uppbåd och löst sammansatta förband, ofta lokalt rekryterade. Dessa kallades partigängare, sissar eller frikompanier. Dessa spridda grupper kan beskrivas som militära spejare eller spioner som hade till uppgift att samla in information, rekognosera inom ett fientligt område, sabotera för fienden samt att mobilisera folk till krigstjänst. De var specialister på det lilla kriget. Partigängare opererade ofta i mindre grupper, 1-2 man.

Fotdragoner var det officiella namnet på frikompanier som sattes upp i Ingermanland och fick en mera uppstyrd militär organisation från ca 1710. Dessa frikompanier höll sedan till i Finland fram till ca 1716-17. Den mest kända befälshavaren var partikaptenen Peter Långström som förde befälet över ett kompani fotdragoner i Finland från 1711. Hans uppdrag då var att fritt ströva omkring och anfalla och oroa de ryska trupperna samt egga befolkningen till motstånd. Han var uppenbarligen skicklig och kapade flera fiendeskepp och besegrade flera ryska posteringar.

1716 drog sig Långström mot norra Finland för att i april 1718 ställas under Armfedts befäl. Under det norska fälttåget tjänstgjorde han som kapten över en skara av 71 noggrant utvalda soldater. Långström var välkänd, för att inte säga beryktad, i Norge. Fredagen den 21 november skickades han med en styrka av en underofficer och 21 man, alla beridna, med rapporter till kungen i Bohuslän. Deras trupp blev upptäckt och igenkänd och den 24 november samlades ett uppbåd av 62 män vid en förhuggning vid Stornäset i älven Forras dalgång. Den finska truppen var helt oförberedd på bakhållet, Långström stupade och han trupp fick slå sig igenom till Stene skans.

Begreppet fotdragon ska inte sammanblandas med dragoner, som var ett beridet infanteri och som huvudsakligen agerade framför fiendens linjer.