Sjukvård

Karl XII visade ett stort intresse för militärsjukvården. Under fälttåget i Polen och Ryssland, som ledde fram till slaget vid Poltava, fanns både stabsmedikus, regementsfältskärer och deras gesäller med på arméns lönelista. Dessutom fanns det fältapotekare som hade hand om både hov- och fältapoteket där det ingick exempelvis salvor, oljor och kryddor, laxer- och kräkmedel. Karolinerna slog upp sina läger över milsvida områden för att minska risken för att smittsamma sjukdomar skulle sprida sig. Soldaterna fick också order om att hålla sig rena, koka sitt dricksvatten och spetsa det med brännvin. De var dessutom noga med att bygga latringropar.

Främst var det olika infektionssjukdomar som spred skräck bland soldaterna, men genom att man spred hären minskade sjukligheten och dödstalen. Uppgifter visar att cirka fyrtio procent dog av de soldater som behandlades för krigsskador. Sannolikt hade de flesta av dem skottskador och om de inte hade träffats i en arm eller ett ben som kunde amputeras var prognosen dålig. Om kulorna trängt in i kroppen och skadat inre organ hade soldaten troligen en plågsam död att vänta. Det finns uppgifter som visar att barmhärtighetsmord förekom bland de svårast skadade. Störst chans att överleva hade de som fått ytliga sticksår av bajonetter, pikar eller värjor, men då krävdes det att såren hölls rena för att undvika komplikationer i form av stelkramp, gasbrand, sårdifteri eller kallbrand. Med brännvin som enda medel att lugna sina patienter opererade fältskären med kultänger, knivar, krumsaxar, trepaneringsborrar, sågar och brännjärn.

FÄLTSKÄREN

Från medeltiden till början av 1800-talet fanns en motsättning mellan den teoretiska medicinen och det ”medicinska hantverket”, bl.a. det vi idag skulle benämna kirurgi. Av det skälet betraktades en kirurg, fältskär, som en slags hantverkare. Detta synsätt började förändras under det sena 1600-talet. Under den tidiga medeltiden ägnade sig munkar åt medicin, inklusive kirurgi, men eftersom ett nära hanterande av kroppar ansågs kunna utgöra en frestelse för munkarna, särskilt behandlingen av kvinnor, förbjöds år 1215 präster, munkar och nunnoratt syssla med närgånget hanterande av människokroppar. I stället överläts den praktiska sysslan på barberare och badare, vilka sedan tidigt hade en vana att hantera vassa redskap för att bl.a. tämja munkarnas hår- och skäggväxt.

Yrket bardskärare (barberare, jfr ty. Bart – skägg) ökade med denna nya yrkesutövning. De ägnade sig således åt att förutom skära skägg och hår att åderlåta, dra ut tänder, tömma varbölder, samt även bedriva sjukvård i krig, d.v.s. fältskär. Det första bardskärargillet som är känt i Sverige är ett privilegiebrev från 1571 under Johan III. För att stärka bardskärarnas kunskaper i kirurgi underställdes den som hade möjlighet till privilegiebrev en examination inför läkarkollegiet i Stockholm, Collegium medicum.

Successivt började således kirurgien närma sig medicinen. Som ett kuriosum kan nämnas att en engelsk kirurg tilltalas även idag Mister, medan en allmänpraktiserande läkare tilltalas Doctor, som en reminiscens från tiden då kirurger hade sin yrkeshemvist som bardskärare.

MELCHIOR NEUMANN: en bemärkt och kungatrogen fältskär

Den tyske bardskärargesällen Melchior Neumann examinerades år 1700 inför Kirurgiska societeten under tre dagar och godkändes enhälligt som fältskär. Neumann följde sedan Livregementet till Häst i krigen mot Ryssland. År 1702 var första gången Neumann fick behandla Karl XII. Kungen hade fallit av hästen och skadat benet allvarligt. Neumann lyckades läka skadan så väl att t.o.m. dagens läkare bedömer behandlingen som väl genomförd, trots endast yttre bandagering som verktyg, tillsammans med en god skäppa klokskap får man förmoda. Kungens vänstra ben var tre centimeter kortare än det högra, och moderna inspektioner av kungens kvarlevor konstaterar att han sannolikt hade en lätt hälta.

Neumann fortsatte sedan att framgångsrikt behandla sin höge patient vid flera ytterligare tillfällen, bl.a. 1709 (Poltava) vid en skottskada i vänstra foten, 1713 (Bender) vid en skottskada i vänster hand, jultid 1713 (Bender) vid pestliknande feber med svulster på halsen, 1715 (Stresow, Rügen) vid skottskada i vänster bröst. 1718 utnämndes Neumann till hovfältskär med en månadslön på 200 daler silvermynt, men glädjen varade inte länge då kungen sköts i november samma år.

Liket fraktades till Uddevalla där Neumann fick utföra balsameringen av kungen. När Neumann utblottad och utan tjänst återkom till Stockholm hade han inte fått någon lön sedan 1713. 1720 skrev den f.d. hovfältskären till Fredrik I och redogjorde för alla sina tjänster för den framlidne kungen och beviljades slutligen sin pension. Därefter levde Neumann ett stilla liv i Stockholm fram till sin bortgång 1741.