Historia

Karoliner och karolinsk är ett samlingsbegrepp över soldater som tjänstgjorde under Karl XI och hans son Karl XII eller anknyter till deras regentsperiod. Under tiden mellan skånska krigets avslutning(1674 – 1679) och Stora nordiska krigets utbrott 1700 reformerades krigsmakten. Äldre indelningsverket ersattes med det yngre indelningsverket, och personerna bakom reformeringen av armén var Karl XI och hans närmaste rådgivare Rutger Von Aschberg. Erfarenheterna från skånska kriget var huvudorsaken till reformationen av den karolinska armén. Det hade saknats både utrustning och kvalificerat manskap för en längre konflikt. Trots nederlag under kriget, lyckades Karl XI och armén segra vid Lund den 4 december 1676 och den danska invasionen avvärjdes. Kriget kom att pågå under ytterligare 3 år men slaget vid Lund anses som avgörande för krigets utgång.

Under 1680-talet började yngre indelningsverket att införlivas inom krigsmakten. Skillnaden mellan det äldre och yngre indelningsverket var att, istället för att var 1/10 man togs ut till krigstjänst, bildade 2 till 5 gårdar en rote för att rekrytera och försörja en soldat. Bönderna slapp därigenom att bli utskrivna. Den största skillnaden förelåg dock i soldatens utbildning. Han övades flitigt i skytte, exercis och deltog i årliga mönstringar med regementet.

Under 1699 slöt Danmark och Sachsen-Polen ett anfallsförbund mot Sverige. Förbundet innebar att Sachsen-Polen skulle angripa den svenska provinsen Livland i Baltikum och samtidigt skulle Danmark angripa Sveriges allierade Holstein – Gottorp. I november 1699 anslöt Ryssland till förbundet och förband sig att angripa Sverige. Kriget bröt ut våren1700. Men svenskarna landsteg på Själland och tvingade danskarna till fred redan sommaren 1700 och Karl XII fortsatte sedan till Narva där han i en överraskningsattack besegrade den ryske tsaren Peter den Stores armé.

Följande år fortsatte den svenska armén mot Polen, där den slogs de följande fem åren. Ryssland repade sig och tsar Peter trängde år 1703 på nytt in i svenska Ingermanland och lade – på svenskt territorium - grunden till en fästning och en stad, Sankt Petersburg. Karl XII lät ryssarna hållas till år 1708 då han inledde sitt ryska fälttåg med omkring 40 000 man. Företaget misslyckades fullständigt. I juni 1709 möttes de ryska och svenska arméerna vid Poltava i Ukraina. Slaget slutade i en katastrof för svenskarna och den sårade Karl XII lyckades med 1 000 man komma undan till Turkiet.

Poltava innebar undergången för den svenska stormakten. Ryssarna erövrade år 1710 bl.a. Viborg och det svenska Baltikum, vilket inledde den ryska tiden i Estlands historia. Våren 1713 ockuperade ryssarna Finland, vilket i finländsk historia kallats ”Stora ofreden”. Kung Karl XII återvände först 1715 till Sverige. Han försökte tvinga Danmark till fred genom att 1718 angripa Norge, Karl XII stupade den 30 november 1718 vid gränsfästningen Fredriksten vid Halden.

Sverige var nu en krigstrött stormakt. Efter Karl XII:s död gav Sverige upp de flesta av sina tyska områden och måste i freden med Ryssland i Nystad 1721 avträda sina områden i Baltikum och sydöstra Finland inklusive Viborg åt ryssarna. Det stora nordiska kriget 1700-21 gjorde slut på Sveriges stormaktsställning och förändrade maktbalansen i Östersjöområdet.

Källa: pohjola-norden.fi - Historik nordiska kriget