Själavård

I den svenska armén rådde det en mycket strikt kyrkotukt, med noga reglementerade korum varje morgon och kväll samt gudstjänst varje lördag-och söndag. Dessa arrangemang var av stor betydelse och inställdes bara i nödfall.

Fältprästen var en viktig kugge i arméns maskineri. De höllstrikt uppsikt över krigarnas hela livsföring och stod för vården av alla de religiösa ritualerna. Ateism var praktiskt taget en omöjlighet, man kunde inte tänka sig en värld utan en Gud.

Kyrkotukten var ett led i upprätthållandet av disciplinen. Soldaterna bad till den högste att han skulle lära dem att vara trogen överheten och att ”flitigt uträtta evag mig av mina officerare uti deras namn befallt varder”.

Prästerna påminde männen om att gå ut i striden med visshet om att Gud stod på deras sida och att de stred för en rättfärdig sak.Inför större sammandrabbningar sjöng knektarna den för bataljer avsedda sjätte versen i psalm 96 ur 1695 års psalmbok, ”I herranom står vår hjälp och tröst”.

Prästen hade också en viktig roll att spela i själva striden. De följde i regel med ut på slagfältet för att uppmuntra, vaka över sin flockoch dela ut nattvarden till döende. Det finns många exempel på präster som stupat i strid.